Minnets mekanismer

Rapporter Ulla Strängberg: Jag är lite nervös inför mötet med Doris Lessing. Som många har sagt att hon är lite kärv och svår intervjuad. ...alltså är jag förberedd till tänderna när jag står där lite för tidigt utanför hennes hus i ett av raderna av likadana i West Hampstead inom västra London. Jag hade tänkt mig att det här programmet skulle handla om minnets mekanismer. En 84-åriga författare som skrivit i 70 år med ett 20-tal romaner bakom sig och minst lika mycket annat. Som skrivit så mycket om sitt liv och även i fiktiv form gestaltat minnena från uppväxten i Afrika. Var ska man börja, då?

Portrait of Doris Lessing by Ida Karr, late 1950s. In the National Portrait Gallery, London. Does she have a run in her stocking? I would love that.

Portrait of Doris Lessing by Ida Karr, late 1950s. In the National Portrait Gallery, London. Does she have a run in her stocking? I would love that.

'En scen: jag har på mig en aftonklänning av svart sammet som jag hade sytt på eftermiddagen. Det var bomullssammet. Inom ett år skulle jag fingra på den och förkasta den. Den var skuren i den tidens klassiska modell: ryggen bar ner till midjan, med nackband och djup u-ringning framtill, sned runt höfterna och med mjuk vidd nertill. En man som är mycket äldre än pojkarna på sportklubben sitter på armstödet till den fåtölj och studera mig med ett leende som jag är för ung för att tolka som ett sorgsätt leende från en åldrande kvinnoälskare. Dansmusiken dunkar från balrummet och jag är rastlös och redan halvt börjat dansa, längtar efter att ge mig hänge. Han säger,

-Vem är din kavaljé ikväll? 

-Den och den, säger jag.

-Den där klänningen är bortslösad på en pojke som han, säger han med ett bittert leende. Han snurrar mig runt med manlig auktoritet, och förvandlas med ett andetag till en annan människa.

-Har du behå? 

-Nej.

-Trosor?

-Ja, det är klart, säger jag indignerat. 

-Du har en perfekt figur, förkunnar han. Men det är synd att ditt högre bröst hänger en halvcentimeter längre ner än den andra.

-Det överlever jag nog. 

-Säkerligen.

Det här lilla minnet skulle kunna jämföras med de fotografier av sitt unga jag, som kvinnor placerar där alla kan ser dom. Det de säger med det är "inbilla inte för en sekund att jag är den gamla haggan som du ser sitter här i den här fåtöljen, för det är jag inte alls. Det där är mitt verkliga jag.' [same Under My Skin excerpt in English here]

Doris Lessing in 2006. Photo: Martin Cleaver, AP. From here.

Doris Lessing in 2006. Photo: Martin Cleaver, AP. From here.

...

US: Do you remember your black velvet dress?

DL: Yes. 

US: Must have been beautiful.

DL: It was, and I made it! I used to make my evening dresses. 

US: Your mother had a sewing machine.

DL: Yes, I used to...make sure I had a sewing machine. Um, I put this into my...I've just finished four short novels, which...and I put the making of evening dresses, much changed, into that. Because, you see, we used to make our clothes, because it isn't like now where there's so much...there's so many cheap clothes around. So it was, um, well it was enjoyable making clothes. Very! I don't do it now, of course.

Doris Lessing minns mycket väl sin svarta sammetsklänning som hon hade på balerna i Salisbury, i dåvarande Syd Rhodesia, där familjen hade slagit sig ner. Om det livet har hon berättat i sin självbiografi, Efter utbrottet från farmen, när hon bara var femton år. Familjen hade flyttat till Syd Rhodesia från Persian för att söka lyckan som majsfarmare. Men Doris bröt sig loss, och gick som alltid sin egen väg. Klänningen är ett slags symbol för frigörelsen, som är lustigt nog återvänt till igen i den kommande bok med fyra lång noveller. 

 

Doris Lessing, maker/consumer. From a great Swedish public radio piece on memory in remembrance of Lessing, who died November 17, 2013. Haven't read any of her work (!), but just happened to pick up the Penguin edition of "Five" (1960) in a thrift store in Uppsala a few weeks ago. Maybe the next English-language book on the pile?

This memorial to Lessing caught my ear when Strängberg asks herself, Lessing has written so much about memory, so "where do I begin?"...and promptly quotes a passage about a dress. Clothing and memory! Inextricable. Youth and age, memory, attraction...all in a piece of cotton velvet. I almost don't believe that Lessing made a velvet dress in one afternoon...but it fits the tone of the passage. Have a listen!